Att se själen i varje människa

Det finns stunder i livet som man aldrig riktigt lämnar. Inte för att man fastnar i dem – utan för att de blir ett fundament. En inre erfarenhet som formar ens sätt att leva, tänka och möta människor.

För mig är en sådan period åren 2000–2004, då jag bodde i Stockholm. Jag hade då lämnat en tid bakom mig i Göteborg, och jag kom också från en period då jag arbetat till sjöss. Det var en omställning på många plan – både yttre och inre. Jag var i en fas där jag var väldigt öppen, nyfiken på livet och mottaglig för det som fanns bortom det synliga. Men jag var också sårbar. Mer sårbar än jag kanske själv förstod i stunden.

Och i efterhand kan jag se att just den kombinationen – öppenheten och sårbarheten – gjorde att mina sinnen stod extra vidöppna. Det var under de åren som något hände som kom att prägla mig djupt.

När det osynliga blev synligt

Jag började se sådant som många människor inte ser.

Jag såg människors auror, tydligt och konkret, med mina fysiska ögon. Inte som en fantasi eller en symbol, utan som en verklig upplevelse i rummet, i mötet, i vardagen. Men det som berörde mig mest var inte auran i sig. Det som verkligen stannade kvar i mig var när jag började se något ännu mer stilla och heligt: Själen – som en ljuspunkt i hjärtområdet.

Det är svårt att beskriva exakt hur det kändes, för det var inte bara en synupplevelse. Det var som att jag samtidigt fick kontakt med ett djup i människan som inte gick att förneka. En innersta kärna som var både mjuk och stark på samma gång. Som om varje människa bär på ett ljus som aldrig går att släcka, även om livet ibland får oss att tro att det kan.

Det var vackert. Men det var också… överväldigande.

Att bära för mycket

När man ser på det sättet, tar man inte bara in det man vill se. Man tar in allt.

Att möta människor blev ibland som att stå med hjärtat helt öppet, utan filter. Jag kunde känna så mycket. Förstå så mycket. Och just därför blev det ibland också för mycket.

Det är lätt att romantisera medial öppenhet, och tänka att den alltid är en välsignelse. Men sanningen är att medialitet – särskilt när den tar sig fysiska uttryck – kräver balans. Den kräver mognad, stabilitet och framför allt: gränser.

Jag förstod det tydligt under den här perioden. Att ta in människor på det sättet gjorde att jag ibland bar för mycket, kände för mycket och tog in sådant som egentligen inte var mitt att bära.

Till slut valde jag därför att säga nej. Jag bad om att få slippa se detta fysiskt.Och sedan dess har jag gjort det.

Men jag har aldrig slutat se

Även om jag inte längre ser detta med mina fysiska ögon, så har jag aldrig slutat bära det inom mig. Det är som om upplevelsen blev en livsläxa. Ett slags inre kunskap som inte går att “av-lära”. Den finns där som en ton i botten av allt.

För det jag såg lärde mig något som jag aldrig vill glömma: Bakom varje människa finns en själ. Något sårbart. Något verkligt. Något som förtjänar respekt. Och jag tror att det är så lätt att glömma det idag.

Att leva i en tid där ytan tar plats

Vi lever i en tid som rör sig snabbt. Där mycket blir kort. Snabbt. Effektivt. Där människor ibland blir reducerade till prestationer, åsikter, etiketter och resultat. Men livet är inte så. Människan är inte så.

Bakom varje ansikte finns en historia. Bakom varje ögonpar finns erfarenheter. Bakom varje reaktion finns ofta något som en gång gjorde ont, något som en gång blev för mycket, eller något som aldrig blev sett.

Det är därför jag vill lyfta detta: När vi ser varandra, behöver vi se djupare. Inte för att vi ska analysera varandra. Inte för att vi ska “genomskåda” varandra. Utan för att vi ska minnas att varje människa bär något heligt. Vi är inte bara kropp. Inte bara personlighet. Inte bara roll. Vi är själar.

Etik är inte kontroll – det är kärlek i praktiken

Och kanske är det därför jag genom hela mitt liv blivit så mån om etik, ansvar och seriositet i allt som rör andlighet och medialitet. Inte för att kontrollera. Inte för att peka finger. Inte för att skapa en “rätt” och “fel”-kultur. Utan för att jag vill skydda det heliga i mötet mellan människor.

För när vi arbetar medialt, eller verkar andligt, så arbetar vi med människors mest utsatta rum: deras sorg, deras längtan, deras rädslor och deras hopp. Vi arbetar med den tunna tråden mellan tro och förtvivlan. Mellan mening och tomhet. Och det är inget man ska använda för att skapa rubriker.

Varför Mediumförbundet blev en självklar del av min väg

Det är också en stor del till att jag, med ödmjukhet, kan säga att detta blev en drivkraft i varför jag är en av grundarna till Mediumförbundet, och varför jag valt att ta en aktiv roll där.

För mig handlar det om att bidra till att det mediala får stå för något:

• mänskligt
• tryggt
• värdigt
• ansvarsfullt

Det är inte en scen. Det är ett förtroende. Och när människor ger oss sitt förtroende, då måste vi vara tillräckligt mogna att förstå vad det betyder.

Sanning före dramatik

Jag vill bidra till att det mediala inte blir en arena för sensation eller show. Inte något som byggs på påhittade rubriker eller behovet av att synas. Jag tror inte vi behöver mer dramatik. Jag tror vi behöver mer sanning.

Att göra gott – utan att göra oss själva större på andras bekostnad. Att vara varsamma med människors tillit.
Att möta varandra med respekt, även när ingen ser. Det är där karaktär visar sig. Inte i det vi säger när vi får applåder. Utan i det vi väljer när vi har makt att påverka en annan människa.

Det handlar inte om regler – det handlar om hjärta

Kanske har vissa genom åren uppfattat mig som sträng. Som någon som vill “hålla ordning”. Men sanningen är egentligen tvärtom. Jag är inte en regeldrottning. Jag är en människa som vill värna om själen.

Jag vill att vi ska förstå att vår medialitet och vår andlighet inte bara är en gåva – den är också ett ansvar. Och att ansvaret inte handlar om att begränsa, utan om att skydda. För när vi skyddar själen – i oss själva och i varandra – då skyddar vi människovärdet.

Att vara sann mot själen

Och det är kanske där jag vill landa. Att vara sann – mot sin egen själ och mot andras.

Att tänka efter innan man talar.
Att inte göra sig själv större genom att göra någon annan mindre.
Att inte säga tokiga saker för att få uppmärksamhet.
Att inte spela med människors känslor.
Att stå stadigt, även när det blåser.

För där, i själen, bor det som alltid är värt att vörda.

Hur tänker du? Kommentera gärna

Om du som läser känner igen dig i detta – i öppenheten, i sårbarheten, i behovet av gränser, eller i längtan efter mer etik och värdighet i det andliga – så vill jag gärna höra dina tankar.

🤍 Hur tänker du kring själen i mötet med andra människor?
🤍 Har du själv upplevt att din känslighet har förändrats genom livet?
🤍 Vad betyder etik och ansvar för dig i andlighet och medialitet?

Skriv gärna en kommentar. Jag läser med värme och respekt.

Med ödmjukhet,
MariaTherese Bohman Agerhill 

Du har väll inte missat MitheraPodden? Där delar vi med oss av massvis av kunskap och erfarenheter. Vi har även alla våra populära guidade meditationer listade här. De går att lyssna på Spotify gratis.

Läs mer om vårt förhållningssätt – Mithera-modellen