Många föräldrar kontaktar mig för att få råd kring hur de ska bemöta sina barn som har andliga upplevelser. Det är en viktig och fin fråga. För i grunden tror jag att de flesta barn är öppna. De är inte lika präglade av föreställningar, rädslor och fasta övertygelser som vi vuxna ofta är. De är mjuka i sina sinnen – och just därför är de också mer mottagliga.
Barn är spontana, ohämmade och naturligt närvarande. Det gör att andevärlden har lättare att nå dem. När vuxna har byggt upp mentala filter och bestämda uppfattningar om vad som är möjligt eller omöjligt, kan det ibland vara enklare för en anhörig på andra sidan att försöka nå fram till ett barn.
Samtidigt kan det vara förvirrande för barnet. Ett känsligt och medialt barn kan känna energier utan att förstå vad det är som pågår. De kan uppleva närvaro, stämningar och känslor som inte är deras egna. Många av dessa barn är dagdrömmare, kreativa, fantasifulla och duktiga berättare. Ibland tolkas deras upplevelser som livlig fantasi – och visst finns fantasin där – men allt är inte fantasi.
När jag själv var barn blev jag ofta förvirrad över hur vuxna kunde säga en sak men utstråla något helt annat. Jag uppfattade människors känslor och energier tydligt, långt innan jag hade ord för det. För omgivningen såg det kanske ut som fantasi eller överkänslighet. Men för mig var det verkliga intryck.
Ta barnets upplevelser på allvar
Mitt viktigaste råd till föräldrar är detta: ta barnet på allvar.
Det betyder inte att man behöver ha alla svar eller dela samma tolkning. Men att lyssna, att vara närvarande och att visa respekt för barnets upplevelse är avgörande. Om ett barn konsekvent blir avfärdat riskerar det att börja tvivla på sig själv – och i förlängningen stänga av sin förmåga.
Det är också viktigt att förmedla trygghet. Andevärlden är inte farlig. Barn behöver förstå att det de upplever inte kan skada dem. Samtalen bör ske naturligt, utan dramatik, och gärna på barnets initiativ. När barn får sätta ord på sina upplevelser minskar risken att intrycken fastnar som oro eller stress.
Att lyssna bygger dessutom förtroende. Ett barn som känner sig trott vågar fortsätta dela med sig – inte bara om andliga upplevelser, utan om livet i stort.
När barnet väljer att stänga
Samtidigt behöver vi förstå att ett barn kan välja att stänga sin medialitet, även om föräldern är uppmuntrande. När barn når skolåldern blir behovet av att passa in starkare. Att känna sig annorlunda kan vara svårt. Många barn mellan sju och nio år börjar därför anpassa sig till samhällets normer och stänger ner sina sinnen för det som inte ryms inom det accepterade.
Jag tror att mycket har förändrats i samhället. Idag talas det mer öppet om andliga fenomen än när jag växte upp på 1970-talet. Det gör att fler barn kanske vågar behålla sin öppenhet. Men processen att söka tillhörighet och identitet är fortfarande stark.
Tonåren kan vara en särskilt utmanande tid. Hormoner, identitetsskapande och starka känslor är nog i sig. För en medial tonåring, som dessutom känner in andras energier och stämningar, kan det bli överväldigande. Det var så jag själv upplevde det. Jag var förvirrad, rastlös och sökande – utan att förstå varför.
Den mediala förmågan försvinner inte
När vi medvetet blockerar vår medialitet kan den till synes försvinna. Men den dör inte. Den finns kvar latent.
Jag stängde själv ner helt under en period och glömde nästan bort att jag någonsin haft förmågan. Det var först i tjugoårsåldern som något inom mig började vakna igen. Jag insåg att det jag saknat – den där diffusa känslan av att något fattades – handlade om min bortstängda medialitet. Det blev början på min medvetna öppningsprocess. En återgång till det som alltid funnits där.
Vi behöver inte pressa fram barns andliga utveckling. Men vi kan skapa trygghet, öppenhet och respekt. När ett barn känner sig sett och lyssnat på får det själv välja hur och när dess gåva ska få ta plats. Och det är kanske det viktigaste av allt.
Fortsatt läsning
-
När barn berättar om det osynliga – så bemöter du med trygghet
https://blogg.mithera.se/2026/02/13/nar-barn-berattar-om-det-osynliga-sa-bemoter-du-med-trygghet/ -
Barn som känner in andra – när empati blir för tungt
https://blogg.mithera.se/2026/02/09/barn-som-kanner-in-andra-nar-empati-blir-for-tungt/ -
Hur vet du om du är medial? 7 tecken på att du har mediala förmågor
https://blogg.mithera.se/2025/02/03/hur-vet-du-om-du-ar-medial-7-tecken-pa-att-du-har-mediala-formagor/ -
Vad är andlighet och medialitet?
https://blogg.mithera.se/2025/02/28/vad-ar-andlighet-och-medialitet/ -
10 steg för att utveckla din mediala förmåga
https://blogg.mithera.se/2025/02/14/sa-blir-du-ett-medium-10-steg-for-att-utveckla-din-mediala-formaga/
Vill du ha mer stöd?
Om du vill hjälpa ditt barn genom känslighet, intuition och starka upplevelser – på ett sätt som stärker gränser och trygghet – så har jag skapat min digitala kurs: Barn och ungas känslighet – Att förstå, stödja och vägleda. Det är en kurs för dig som vill känna dig stabil i ditt bemötande, och som vill förstå hur du stöttar barnet med respekt, kärlek och tydlighet.
Och om du också vill ge ditt barn ett mjukt, tryggt språk att känna igen sig i, så finns barnboken: Alma och de sju spiritualistiska principerna
Med värme,
MariaTherese Bohman Agerhill
Du har väll inte missat MitheraPodden? Där delar vi med oss av massvis av kunskap och erfarenheter. Vi har även alla våra populära guidade meditationer listade här. De går att lyssna på Spotify gratis
Hej!
Min mycket känsliga dotter är som en svamp för alla andras känslor vilket gör skolan en väldigt jobbig plats att vara på. Jag har förstås försökt hjälpa henne med div synsätt och tricks hon kan använda sig av, men hamnar hon i obalans vilket hon lätt gör, blir påverkan för stor i alla fall. Har du nått tips för hur man kan hantera en sådan känslighet bättre? Hennes bästis är också mycket medial så de kan stötta varandra, men just känsligheten för andras känslor som hon upplever som sina egna blir ett stort problem. Hon skolvägrar ibland och vill helst sitta ensam hemma….
Jag förstår! Det är svårt att skydda sig från att känna andras känslor när man är så öppen. Har du testat att meditera med henne då hon sätter sig själv i en guldbubbla?
Ja. Jag tror att hon ännu inte lärt sig balansera det hela så hon märker när hon behöver förstärka bubblan. Jag är ju inte med i skolan och påminner… utan får ju försöka hjälpa till att reparera den känslomässiga integriteten först när det redan gått överstyr. Hon lär ju lära sig under livets gång. Men det är tufft att stå bredvid som förälder ibland.